Denna bloggen återfinns numer på KDebatt

Publicerat 27 Sep 2009 Kl. 22:43
Kategori vardagligheter | Leave a Comment

Jepp. Nu har jag flyttat igen!

Ta mig till den nya bloggen på KDebatt! NU!

Klicka på ikonerna för att visa inlägget på ditt blogg eller forum!

Kärnreaktion åt väst och öst

Publicerat 22 Aug 2009 Kl. 02:48
Kategori hjärnspöken/tänkvärt, måleri | 2 Comments

När ska man lära sig?

Jag har varit seg på målerifronten ett bra tag nu, men kommit igång friskt under veckan som gått. Lyckan blandas med nån sorts obönhörligt självförakt när den uppspända duken på sin ram tvunget måste bindas fast i staffliet för att inte lyckas undfly den våldsamma energi och entusiasm som exploderar likt en vulkan som legat vilande alltför länge. När frenesin tidigt in på morgonen når bekanta molnhöjder, befinner jag mig i den nödgade pausen minuterna senare, i ett tillstånd av djup skam. Jag är 26 år gammal och plågas av det faktum att jag inte gjort det här mer än jag kunnat. Jag har målat flitigt sen jag var 12, men alla dessa uppskjutna målarsessioner man gått miste om och vars timmar och minuter man inte får tillgodokvitto på, värker i själen. Man får kanske trösta sig med tanken att vulkaner som vilar blir farligare ju längre tiden går.

Backspegeln kan vara en jävla bödel, rent ut sagt. Men fan att jag älskar att måla.

Eder för stunden väldigt uppjagade

Klicka på ikonerna för att visa inlägget på ditt blogg eller forum!

Även konstnärens bäste vän

Publicerat 20 Aug 2009 Kl. 01:41
Kategori hjärnspöken/tänkvärt, vardagligheter | 1 Comment

Så blev han då åtta bast, min vapendragare Pompe. Märkligt på sitt sätt att man ger jycken så pass lite utrymme i bloggen, fastän han tar upp så pass stor del av vardagen.

För hur kul är det egentligen att skriva om hundar? Att läsa om andras hundar är inte speciellt givande egentligen, likaväl som det är kul att snacka med andras barn i telefon.

Men jag vill nog påstå, att även ur mängden står sig tamejfan alla andra hundar slätt i jämförelse med El Pompo. Kan din hund klättra uppför en vertikal bergvägg? Min kan. Kan din hund dyka under vattnet och fösa in en tjugokilos-sten till land? Sen är han också den enda hund jag vet som lyckats valla en fulltränad Bordercollie. Eller, valla kanske är fel ord - förvilla är nog mer korrekt. Sen är han självfallet den perfekte målarpartnern - man kan konversera i timmar med penseln i handen och nån kritik annat än en viftande svans behöver man inte stå ut med.

Han kan även särskilja General snus och Göteborgs Rapé snus. Min egenkomponerade lilla spårningslek. Bra när man har bråttom och inte hittar snuset. Han hittar också älgar på befallning, samt att han kan skilja på pinne och boll. Han har aldrig heller haft en enda åkomma förutom då han klev på en glasbit som låg under vattnet. När Pompe var yngre brukade jag i vintertider, på grund av kylan mot hans tassar, bära honom på ryggen som en ryggsäck; så fick jag göra nu också, hela vägen tillbaka till huset med Pompe och hans blödande tass på ryggen.

Jag tog med han upp till en tremeters utomhustrampolin en gång i tiden. Jag hade en pinne med mig och förväntade mig inte att han skulle hoppa i när jag kastat i pinnen från denna höjd. Döm om min förvåning när Pompe till och med tar sats och kastar sig efter den där pinnen. Plasket var kraftigt och det tog sin lilla tid innan Pompe återigen nådde luft ovanför vattnet. Han räddade även livet på min farsa en gång då han mer eller mindre släpade sin hussemor tillbaka till lägenheten där farsan låg i djup sockerkoma på golvet. Dagen då vi hittade pappa avliden på golvet sprang Pompe för första gången obemärkt förbi honom. Så hade aldrig skett. Han såg honom, men letade vidare i pappas sovrum med svansen viftandes.

Det var det lite extraordinära “skrytet”. Givetvis är han världens snällaste jycke med en fantastisk personlighet också. Han är mig alltid trogen och han ylar så fort telefonen, krigslarmet, kyrkklockorna, glassbilen eller bara ringklockan ljuder. Han är på många vis oerhört speciell, men det är egenskaper av alla dess sorter kanske bara en husse kan förstå på djupet - eller åtminstone uppskatta på djupet. Igår blev han åtta och han har inte visat en enda tendens till någon form av ålderdom. Han är som en valp fortfarande faktiskt. Namnet Pompe kommer från Karl XII hund, som också hette just Pompe. Det finns till och med en dikt om honom:

Pompe Kongens trogne dräng

Sof hwar natt i Herrens säng,

Sehn af år och resor trötter

Leed han af wjd Kongens fötter.

Mången stålt och fager mö

Önskade som Pompe lefwa

Tusend hieltar eftersträfwa

At få så som Pompe dö.

Så fick han sig lite utrymme också. Grattis hundjäkel. //Husse

Klicka på ikonerna för att visa inlägget på ditt blogg eller forum!

Hjälte med kuban i mungipan

Publicerat 19 Aug 2009 Kl. 01:01
Kategori retro | Leave a Comment

Det är inte bara kring konsten romantiken flödar. Krigets och revolutionernas ansikten dwarfar de flesta ateljéråttorna. Jag menar; She Guevara. Revolutionernas svar på Tom Selleck, alltid med en kubansk i gipan.
Utöver cigarrsnopperiet var han en skicklig soldat, idealist, skildrare, författare och dessutom läkare på det. Bland mycket, mycket annat. Superlativen kring hans person tycks komma från de mest oväntade håll och det finns inte en redogörelse som inte överöser Ernesto She Guevara med oerhörd respekt. Hemma hos morsan låg boken Ernesto She Gueavara - Minnen, utgiven 1968 som jag snart slutfört. Kort och gott hans egna redogörelser för revolutionen i Kuba. Det här är alltså tiden innan punkarna lade beslag på hans posteriserade nuna. Jag frågar mig vad som inte är fantastiskt med denne man.

Klicka på ikonerna för att visa inlägget på ditt blogg eller forum!

Den ohelige Rembrandt

Publicerat 17 Aug 2009 Kl. 17:25
Kategori hjärnspöken/tänkvärt, konst | Leave a Comment

För ett tag sedan hade jag ett mycket givande samtal med en kvinna jag hade tillfällig kontakt med. Hon var inte alls insatt i konstvärlden, men jag tycker å andra sidan att synpunkter från den sidan kan vara oerhört givande. Även dessa fördomar, faktiskt.

- Konstnärer ska ju alltid vara sådana där övermänniskor på nåt sätt, deklarerade hon.

Jag förstod inte riktigt hur hon menade och bad henne förklara lite mer ingående.

- Ja alltså. Som Van Gogh eller Rembrandt liksom. Konstnärer är typ “eliten” av alla människor som finns.

Givetvis kände jag mig smickrad, men jag höll definitivt inte med i förklaringen så som den såg ut hittills. Konstnärer av det moderna slaget har jag faktum svårt att se upp till. Klassiska konstnärer måhända, men det kan också vara historiens försköning. Efter väldigt många ingående förklaringar från hennes sida så var jag dock på kant med hur hon tänkte sig denna lilla grupp yrkesutövare.

Alltså: Vi upplevs enligt henne leva i ett totalt oberoende yrke, vars uppgift eller mål nästan kan liknas vid nån sorts martyrskap. Talangen som var konstnär är tilldelad - i alla dess olika former - ska nå fram i sin bestämda och genuina form oavsett klimat, kultur eller tidstillfälliga omgivning. Äktheten hos en konstnär ligger i just det här specifika. Att få sin vision igenom utan störande element som ekonomi, är som för en advokat ska vinna ett mål. Vi väljer helt och hållet uttryckssätt via egna premisser och doktorerar via helt egna villkor. För egen vinnings skull, fast i andra mått än det ekonomiska. Eller?

Det här är givetvis en gravt skönromantiserad version av den där konstnären, även den klassiske. Så här ligger det givetvis inte till om man beaktar verkligheten för en stund då den bilden snarare beskriver nån sorts helgon. Även för den oinsatte finner jag det svårt att vi skulle utstråla en kollektiv övertygelse kring vår proffession som den här.

Faktum är att jag i vissa fall nästan får ursäkta mig inför det faktum att jag deklarerar mig som just konstnär. Det gör jag aldrig ska tilläggas, men jag kan ibland anse att mitt yrke och den energi jag lägger på bildkonst knappast överensstämmer med den gängse bilden av en modern, aktiv konstnär. Ett tag presenterade jag mig kort och gott som målare. Men då ville alla få sina bröllopsfoton i olja. Mindre kan man kräkas över.

Jag har i stort slutat fundera över konstnärens roll i samhället. Det där är en larvig diskussion och jag finner ingen som helst mening med att få svart på vitt vad vi ska verka för eller emot, eftersom vi gör det ändå; vi levererar påståenden och tolkningen för de intryck vi fått; så sett är vår placering i samhället tämligen enkel. Rollen vi får sedan är givetvis upp till samhällshierarkin att besluta.

Klicka på ikonerna för att visa inlägget på ditt blogg eller forum!

Dagstripp

Publicerat 17 Aug 2009 Kl. 00:58
Kategori resor, vardagligheter | Leave a Comment

Det blev en händelserik lördag. För er som gillar att tillbringa tiden på spåren kan jag gott rekommendera SJs billiga resvarianer. Vanligtvis tar man x2000, 2.5 timmar senare är man i Stockholm. En bra bok eller en bra rulle på laptopen, ingen big deal.

Beställer man dagen innan blir dock resan hutlöst dyr, så min plånbok manade mig till det billigare alternativet. Sammanlagt 12 timmars tågresa på skabbiga reguljärtåg, plus 2.5 timmes paus i Falköping. När tåget nådde Jönköping var jag inne i en av Che Guevaras egna berättelser om djungel’ska gerillastrider från Kuba. Sen blev jag tvärt avbruten då min lilla kupé fylldes av snorpackade ungdomar. Efter 24 “dörrarna stängs” på raken slängdes en av de ur tåget och resan kunde fortgå.

Väl i Stockholm mötte jag som vanligt upp min syssling Daniel Grunditz. Stoltare än någonsin, eftersom jag inte behövde fråga efter vägen en enda gång till den gata där hans ateljé ligger. Vanligtvis krävs en GPS för att jag ska hitta tillbaka efter ha skitit av Pompe. Sen mötte vi upp Kulturstanbossen Robert Pantzar och det lunchades, snackades business och röktes cigarr. Så görs i sällskap som dessa. Robert hade också nyheter om de senaste ryktena om Face’s bravader i London. Ni vet, den tämligen mystiske superdandyn som ett tag huserade med sin blogg här på Kulturstan. Saker händer i den öfvre kulturvärlden, enligt rykten.

Stockholm är ju faktiskt ganska trevligt måste jag säga. Jag har dock känt posttraumatisk avsky inför staden då jag 1998, efter en Kiss-konsert, spenderade natten på tunnelbanan och på McDonalds i city. Inte trevligt alls.

Men det var då.

Klicka på ikonerna för att visa inlägget på ditt blogg eller forum!

Bortom eller innan intellektet?

Publicerat 14 Aug 2009 Kl. 03:15
Kategori egna alster, hjärnspöken/tänkvärt, konst, vardagligheter | 2 Comments

Utöver blogg och casual dagbok har jag diverse andra redskap för att dokumentera mitt nu, bland annat har jag de senaste tio åren fotograferat egentligen varje händelse värd att dokumentera. Så här i efterhand; och den meningen lär understrykas alltmer ju längre tiden lider; är jag väldigt belåten med det faktum att alla mina minnen finns både som foto och text.

Sen har jag två dagböcker där jag enbart arbetar med bildkonst. Ett ritblock jämte sängen för lättsamt telefonklotter, snabba utkast, formtester och nattatliga nedskrivelser. För vidare ingående analyser har jag även en mapp med allehanda skrivdokument. Jag är med andra ord extremt noggrann med att dokumentera allt som rör sig även ovan ögonen och under skalpen.

Ändock finns fascinerande ögonblick då idéer som uppstår omöjligen kan skrivas ner. När dessa kommer måste man vara vaksam, för till stor del handlar det om känslouttryck av en lite mer djupgående kaliber. Känslouttryck som definitivt befinner sig mellan basala teman som död, födelse, olust och lust, men var?

Ett försök gjordes för ett par dagar sedan, då man kan läsa i överst i ritblocket;

“Otydlighet jämte en skarphet, beskrivet inte i kontraster eller konturer, utan i färger och komposition genom figurer”

Jag hade ingen aning om hur jag skulle beskriva den lilla estetiska idéyttring som uppenbarade sig in på småtimmarna. Det var ett försök att konkret greppa en idé som befinner sig bortom det intellektuella, och på något sätt placera den i ett sammanhang av ord när den enbart kan beskrivas i bild. Vilket givetvis är utmaningen jag söker.

“Kuratorn, (eller den skicklige betraktaren, konstproffessorn eller bara konstvetaren. Alla vars uppgift tillskrivs att beskriva konst, men för enkelhets skull; kuratorn) är en ordför skildrare och problemlösare av konst på samma sätt som psykologen i människans psykologi. Konstnären och dennes uttryck som kuratorn arbetar med är i jämförelsen psykologens patient och dennes sinnesmotorik, men vari konsten ligger barndomen där psykologen vet att han ska börja leta? Jo, barndomen är självfallet idén till konstverket i sig innan det påbörjades.”

Nedskrevs 8:e maj nu i år i klotterboken och någon spinoff på denna lilla ingivelse och jämförelse gjordes aldrig och tur var kanske det. Det är förvisso ett litet dilemma att jag alltid måste utreda febrilt för att senare förstå, samtidigt som jag vet att ett bra konstverk härstammar från idéer som övervunnit både ritblocket och tangentbordet. Den idé som gör sig bra i ord gör sig sällan bra på duk. Allt för att nå den punkt där man egentligen inte tänker alls, man gör.

Huvudbry, och klockan är inte ens 03.00.

Klicka på ikonerna för att visa inlägget på ditt blogg eller forum!

Kroppen som konst

Publicerat 10 Aug 2009 Kl. 12:00
Kategori konst | 3 Comments

Bodybuilding som publikattraktion var stort på 70-talet. Kanske tack vare den numer kultförklarade dokumentären Pumping Iron, kanske tack vare huvudrollsinnehavaren; förmodligen en kombination av de båda. Arnold Schwarzenegger grep hela sju Olympia-statyetter och sedermera gjorde ett par spänn som actionskådis. Arnold är för kroppsbyggning vad Darwin är för evolutionsläran.

För er som är relativt nyanlända till min intressesfär kan jag berätta att just bodybuilding följts noggrannt av eder bloggare sedan nästan tio år tillbaka. Uppsvällda anatomikartor, live on stage. Nu är det så dags för Mr Olympia årgång 2009. Jag tänker inte tråka ut er kulturmuppar med sjutton sidor förhandsinformation och bergsäkra sierier, men tävlingen streamas live över nätet och jag kommer följa varenda minut.

Det finns kultur att hämta även i bodybuilding. Faktum är att finansieringen av kultklassikern Pumping Iron hämtades från intäkterna av ett vernissage på The Whitney museum of American art, 1976, titulerad The Body as Art - A Live Exhibition by Arnold Schwarzenegger, Frank Zane & Ed Corney.

Regissören George Butler var upp över öronen skuldsatt och man beslutade i ett nödläge att ställa Arnold Schwarzenegger, den symmetriske legenden Frank Zane (bild) och poseringsmaestron Ed Corney på en roterande skiva - mitt inne i muséet, som konstverk. Succé? Jorå, kassamaskinerna räckte inte till och besökarnas inträdesbiljetter i form av dollarsedlar fick staplas på golvet. Filmen var finansierad långt innan flexandet tog fart och konstdebatten var i full flärd.

På den tiden var kroppsbyggning nämligen lite annorlunda. I inledningen till Pumping Iron nämner Arnold att konstnären ifråga egentligen bara behöver kleta fast lite lera på en kropp, emedans kroppsbyggarna går den långa vägen genom träning. Idealet under den här tiden hade ännu inte nått dagens serietidningsnivå utan handlade till stor del om klassiska atleter och därmed hämtade man idealen från den klassiska konsten. Grekiska statyer, gladiatorer och sen dök väl säkert nån naziromantisk hjältesaga upp också ifråga om mytologiska hjältar. Så för all del, släpp gärna penseln och greppa skivstängerna.

Klicka på ikonerna för att visa inlägget på ditt blogg eller forum!

Snart så..

Publicerat 9 Aug 2009 Kl. 12:46
Kategori egna alster, hjärnspöken/tänkvärt, konst, måleri | 7 Comments

Jag har varit lat på målerifronten nu i sommar. I alla fall den hantverksmässiga delen - alltså den delen som innebär att fysiskt befästa idéerna på nån sorts underlag. Måla, således. Jag kan hantverket redan och behöver bara idéerna.

Men det krävs emellanåt. Man ligger och tänker, ibland rent frenetiskt. Kanske för mycket. När jag precis inlett de plågsamma tonåren hade jag ett år då jag inte målade överhuvudtaget på grund av diverse nödvändiga uppror och frigörelser. Men det var väldigt intressant då man efter trädan återgick till måleriet, eftersom kunskaperna legat latent - och grott. Maskineriet avstannar inte bara för att penseln läggs åt sidan, det intar bara ett annat läge. Det gäller egentligen bara att behålla ögonen öppna. Allt registreras.

Drygt fjorton år gammal gjorde jag så stycket här till vänster. Ofärdig så här drygt tolv år senare, samt i en stil som påbörjades och avslutades i och med just den här biten. Några mer svartvita dödskallar gjordes aldrig. Det som jag behöll från dessa målerisessioner var en ganska markant förkärlek för struktur. Samt att en uppritad figur i blyerts nästan alltid får ge vika för andra idéer - numer skissar jag så lite som möjligt, om ens något. Jag kastar allt från ritbordet så fort jag hällt upp linoljan. Oftast i alla fall.

Det hade förvisso varit skönt att leva under strängare bildspråkförhållanden som exempelvis renässansen då hantverket stod i fokus. Men hur kul är det egentligen att avbilda en sittande påve när man vet att slutresultatet kommer bli just en påve? Nej tack, den sortens måleri är jag nog ändå för rastlös för. Mitt bildspråk ser jag som ett äventyr - ursäkta uttrycket!
Det som skulle bli ett plant skogslandskap i bilden nedan fylldes med översvämmade städer, gruvbrott, floder, insjöar och bergsnivåer.

Klicka på ikonerna för att visa inlägget på ditt blogg eller forum!

Hutlöst vacker mekanik

Publicerat 8 Aug 2009 Kl. 14:24
Kategori vardagligheter | 2 Comments

Det är jobbigt att vara materialist när man är fattig. Men ibland kan det inte hjälpas, dollartecken är vackert. Klockor är vackert, gärna när de är dyra. Eller vad sägs om den här skönheten; Jaeger LeCoultre Duometre A Chronographe, hittad på uret.se. Priset ligger på lite drygt 280 000 svenska enkronor. Boett i guld, urtavla i silver, glas i safir och armband i krokodilläder. Tydligen håller den på femtio meters djup också, om man nu skulle få för sig att göra en djupdykning iklädd lyxattiraljer.